Lillebror

Dagarna går fort. Mest sitter jag i soffan och ammar och myser med
Frank. Han gillar inte när man inte är i närheten så även om han
har somnat måste man sitta brevid. Så fort man reser sig upp vaknar
han, om man lägger honom ifrån sig när han somnat vaknar han. Han
är måttligt förtjust i vagnen och ofta när jag hämtar Leo på
dagis så skriker Frank större delen av vägen. Provade med slinga
( han är för stor och blir skitsur av att vara ihopknölad så) och
ergobabyn (för liten för att sitta som vanligt i den och lite för
stor för baby inlägget så fötterna blir klämda) men han är lika
surig i dom. Det var rätt jobbigt första 6 veckorna. Jag minns att
jag nästan aldrig lät Leo gråta. Han var lätt att ha att göra med
och jag hade all tid i världen att bara bara bara med honom. Frank har
en storebror som också behöver tid. Lek, mat, gos, uppmärksamhet.
Det är jättesvårt när man inte har en fungerande bärsele att ha en
bebis i. Det har varit en hel del gallskrikande och jag och johan som
inte alls är vana vid det har blivit lite stressade ibland. Leo också
förstås: "såså ingen fara" säger hanovh klappar på kinden. Om
Frank skriker påväg hem från dagis säger han: "ingen fara, hemma
snart" och försöker stoppa in nappen som bara spottas ut om och om
igen. Tillslut brukar Leo tröttna och bonka till Frank. Då blir det
mer skrik plus en arg mamma som har lite taskigt tålamod när
lillebror skriker...
Stackars Leo. Och stackars Frank som inte blir omhändertagen på
sekunden när han behöver det. Och stackars mig.. Som känner mig så
sjukt otillräcklig hela tiden.

Men nu är Frank 7 veckor och verkar precis ha tagit ett ordentligt
utvecklingssprång. Han ler jättemycket, han ser mycket bättre och
är intresserad av saker. Han älskar spöket Laban skallran och ler
och försöker ta den. Han kan hålla den en stund om man sätter den
under hans hand. Om han då vifftar med armarna så skakar han med den
en stund innan han tappar den och blir förvånad och sen glad när det
låter.
Han är mycket nöjdare (även om han fortfarande har noll tålamod
när han blir hungrig, då ska han helst ha mat för 2 minuter sen,
låter det som.
Han kan ligga i vagnen och vara nöjd också och titta på mobilen
eller ljuset som rör sig öve sufletten. Han gillar ergobabyn mer nu
också OCH vi har köpt en babysitter som genast blev en superhit! Så
nu kan jag äntligen gå på toaletten, duscha och laga mat utan en
gallskrikande hysterisk bebis i bakgrunden... ;P

Det är fortfarande svårt att vara ensam med Leo och Frank. Jag kan
inte lämna leo vid lillebror ens i en sekund utan att han pillar lite
för hårt eller lägger sig på honom. Ibland med flit men oftast bara
av nyfikenhet. Det gör en otroligt handikappad. Särskillt eftersom
johan aldrig är hemma från jobbet innan 8. Jag behöver en stor frys
så jag kan börja göra mat för flera veckor på mina lediga dagar..
Just nu har vi bara en fryslåda som inte ens är en tredjedel av
kylskåpet, då har vi ändå en av de större modellerna som finns.
Förstår inte hur japanerna klarar sig ned så lite plats..

Det ska bli skönt när Frank blir lite större. Så Leo tycker att han
är roligare, så Frank tycker Leos försök till kontakt är roligare
och så att han äter mer sällan så jag kan göra något annat än
att vara en stressad mjölkkossa som sitter fast i soffan..

Usch vad gnälligt det blev! ;P
Trots allt så har jag världens finaste pojkar! Alla 3. Och det är
underbart att ha 2 barn. :)

7 veckor

Så var vi 4!

Sådär ja. Då var man tvåbarnsföräldrar. :)

Här gick man runt och inbillade sig att man visste hur det var att föda barn. "Äsch, det här har jag gjort förr" tänkte jag. Tji fick jag.
"Ring och kom in när du har 10 minuter mellan värkarna, för det kan gå snabbare andra gången" sa dom till mig.
8-9 någon gång på morgonen fick jag värkar. Det gjorde ganska ont och kom med 4-5 min mellanrum. Efter bara en timme var det 3 minuter emellan och jag blev mer och mer säker på att det måste vara på riktigt. Eftersom det varit så tätt trodde jag att jag bara inbillade mig och att jag var lite mesig och att det nog bara var förvärkar ändå. Men jag tyckte att det var rätt jobbigt att det kom hela tiden så jag ville åka in och kolla ändå.
När vi kom in så var jag 4cm öppen men dom sa att värkarna var så svaga att jag kunde åka hem och komma tillbaka när det blev värre.
Jag hade hela tiden 3 minuter mellan värkarna så även om dom var svaga så var det riktigt jobbigt och jag fick bara ungefär 2 minuters vila mellan varje.
Jag ville inte åka hem. Vi hade tagit med BB-väskan för säkerhets skull. Vi bestämde oss för att åka och äta god lunch ungefär 20 minuter bort med tåg. När vi kom till den stationen så hade jag bara 2 minuter emellan och tyckte att det gjorde mycket ondare och jag kunde inte ens tänka på att försöka äta så vi bestämde oss för att åka tillbaka.
Jag kände mig rätt uppgiven. Trodde inte att det var riktigt ännu eftersom det var så svaga värkar. Att jag nog skulle kunna få vänta någon dag. Funderade på hur jag skulle överleva en hel dag med 2 minuter emellan värkarna..
Vi kom in igen vid 13-tiden och 16.36 var Frank ute.
Det var tufft att konstant ha så täta värkar och jag undrade ett tag hur jag skulle orka utan bedövning.. men det gick. Och i efterhand så tycker jag ändå att det var en bättre förlossning än Leos.

Frank har visat sig vara en ännu lättare bebis än leo (trodde inte det var möjligt). Det kanske beror på att man har gjort det en gång förr också, men det känns så lyxigt. Vi försöker njuta av varje sekund. I väntan på att det ska slå bakut. Kanske lite kikhosta eller 3månaderskolik eller något annat otrevligt?

Leo är världens finaste storebror. Han klappar honom på magen och säger: "så så" när lillebror gråter. Han stoppar in nappen när lillebror tappar den. Han kör vagnen och klappar snällt på huvudet. Och sen kastar han en gossetiger i ansiktet på honom. ;P

Idag fick han hålla i lillebror en stund. Sen ville han bära, då höll lillebror hårt i leos krage och det gillade han inte så mycket, så då fick vi bära.

Det har bara gått 6 dagar. Jag känner mig så återställd så jag är ute och håller igång hela dagarna. Vi har så mycket måsten med paperwork och för lite bebiskläder och allt möjligt. Trodde att vi var helt förberedda men det var vi visst inte. ;)
På kvällarna är jag rätt slut. Johan också. Jag hoppas att allt blir lite skönare när det lugnat ner sig och Eva åkt hem och man kan gå tillbaka till gamla rutiner. Leo har tex glömt bort att han har ett eget rum. Han kallar det Farmors rum. Och innan hon kom så var det Linda och Henriks rum. Och han vill bara somna i våran säng. Men vi får inte plats 4 personer i en 160 säng. Det funkar dock bra att bära in honom till farmor och lägga honom i sin egen säng när han somnat. Och när han vaknar på nätterna så kommer han inte in till oss utan det går bra att somna om med farmor.
Världens bästa farmor. Leo är helt kär. Jag trodde att han skulle vara lite mammig när vi kom hem med en bebis. Men leo ignorerar både mig och johan nästan hela tiden. Det är bara farmor som gäller.

Vi får se hur det blir när hon har åkt hem. Då kanske det blir mer uppmärksamhetskrångel. Men å andra sidan så är frank universums lättaste bebis (än så länge, ta i trä) och kräver bara 10 min var annan timme då jag ammar. Och då kan jag ändå prata och leka med leo samtidigt om han vill så jag tror inte att han ska behöva känna sig övergiven. ;)

Nu ska vi gå ut i solen! 21 grader. Dags för lite lekparkslek.
Livet känns ändå underbart, trots motgångar i det japanska samhället.

Lillebror kommer snart?

Solen skiner!

Det är 18 grader ute. Jag tog på oss för mycket kläder när vi gick till dagis. Det slutade med att leo satt i en tunn långärmad tröja och jag hade t-shirt och svettades ändå.
Det är härligt när det är soligt. Man blir på så mycket bättre humör.

Vi har fortfarande inte lyckats packa upp. Inte egentligen så mycket pga tidsbrist (även om johan har jobbat väldigt mycket sen vi flyttade hit) utan för att ingenting får plats någonstans! Man blir ju tokig.. Det är verkligen världens minsta lägenhet. Jag vill gå igenom och slänga grejer men får nog vänta tills efter bebisen kommit och jag kan luta mig frammåt eller plocka upp en sak som väger mer än 1 kg utan att kräkas..
Han ligger högt upp nu, Franki. Jag glömmer bort mig själv och slänger i mig mat som vanligt och sen mår jag jättedåligt. Skulle behöva äta små protioner.
Jag är verkligen osugen på både mat och godis och allt.. vill helst bara äta frukt. Men jag blir så hungrig och då mår jag illa av det.

4-5 veckor kvar nu. Hoppas han inte blir sen. Orkar verkligen inte vara gravid längre.
Leo är inne i värsta trotsåldern. Av någon anledning har jag aldrig riktigt trott på trotsåldern. Eller jag har liksom tänkt att, ja visst kanske dom hamnar i en fas där dom testar osv men kan man kalla det trots?
Jag vet inte... men i vilket fall så är det krig precis varje dag! Nästan hela tiden.
Han är inte riktigt lika jobbig med Johan men med mig..
När jag hämtar honom på dagis så börjar det. Gnäll och skrik och åla sig i vagnen och hur mycket jag än spänner bältet så lyckas han sträcka sig så fötterna når marken och han fastnar ibland eller så är han så sur så han drar av sig skorna. Sen gråter han för att han vill ta på sig skorna men sen sparkar han av dom medan jag försöker sätta på dom och sen gråter han för att han vill ha skorna, och sådär kan vi hålla på i 20 minuter.
Han vill ha nappen hela tiden också när han blir ledsen. "Ledsen! Gråta! Nappen!" ropar han. Och jag försöker ju låta bli eftersom jag vill att det bara ska vara när han sover. Men ibland när det tar 30 minuter bara att ta sig upp på perrongen så orkar jag inte lyssna längre och ger honom nappen för att inte få ett utbrott. Mina gravidhormoner ger mig det sämsta tålamodet någonsin. Jag är imponerad varje gång jag klarar att prata lugnt med honom i 30 minuter innan jag blir arg. Fast jag blir ju arg tidigare inombords.. men jag håller mig från att skrika.
Jag vill bli av med den här bebisen i magen nu så jag kan få mer ork. Det är inte så kul att krypa runt på alla fyra och leta skor eller leksaker han kastat eller försöka brotta ner honom i vagnen.. han är rätt stark för att vara 2.5 år. När vi kommer hem lägger han sig på golvet och ylar om att han vill ha bollen eller sina tofflor eller nappen eller ska hålla i nyckeln eller allting samtidigt, men även om han får det så ska han ligga där och yla och vara missnöjd. och så ska jag tränga mig in med vagnhelvetet genom den 50cm breda dörröppningen och hallen och tränga in magen runt för att nå låset och sen ska jag försöka ta av oss kläderna fast jag inte ens kan vända mig åt sidan i gången..
Det är så slitigt..
När vi kommer till dagis på mornarna så sätter han sig på kanten till skoskåpen och tar av sig skorna SJÄLV och strumporna och sen sätter han dom fint bredvid varandra i sitt skåp och sen går han in till dom andra barnen medan jag sätter in hans saker i hans skåp och hjälper dom att STÄDA(!!!!) det första han gör!!!??? Det är en helt annan unge. Och så är han nöjd och glad och vinkar hejdå..
Och när jag hämtar honom på eftermiddagen så börjar kriget igen.
Jag förstår varför. Jag är gravid, vi har just flyttat, han har börjat på dagis, johan är nästan aldrig hemma. Vi har superdåliga rutiner för att jag låter leo vara vaken tills johan kommer hem eftersom det verkligen inte GÅR att lägga honom innan. (då ska han springa upp ur sängen och busa och tjafsa i 1-2 timmar iallafall och somnar ändå inte förrns johan kommer) Johan har universums sämsta schema och är aldrig hemma före 8. ALDRIG. Vi kan aldrig någonsin äta middag tillsammans.

jaja, det är iallafall fint väder. :)

Heliga familjen.

http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=3140&sida=1

Johan började lyssna för ett tag sen och har bett mig att sätta igång det på sr.se någon dag för att lyssna lite. Det är ett program som gick sommaren 2008 som handlar om Familjen. Gravidhormonell som jag är så gråter jag åt precis allting! Det är ett jätteintressant program och en riktig tankeställare som alla människor behöver, det handlar om föräldraångest, föräldraroller, bråk, skillsmässa, oro, osv osv.
Tips på bra lyssning.

Tungt..

Ja det var ju inte världens bästa ide att flytta när en är 9 månader gravid. Sen kanske det inte heller är bra att flytta till något mindre när man ska få ett andra barn? Men nu kan iallafall leo gå på dagis och det är jättebra! (förutom att det tar ungefär 30 minuter längre att ta sig dit nu när jag är gravid) Han tycker att det är roligt och jag får iallafall 4 timmar hemma att ta det lugnt, packa upp, kanske tvätta och annat man vill orka med..
Snart får vi besök från sverige. Vilket ska bli superkul. Men samtidigt blir jag lite orolig för hur det ska funka. Lägenheten är ju byggd av papper och vi kommer bo 4 vuxna och 2(3?) barn på 56 kvadrat. Och jag är höggravid och jag blir rädd att vi ska förstöra deras semester! :(
Det finns gott om plats i leos rum för att dom ska kunna bo där hela familjen. Men badrummet är så litet och korridoren så trång att man inte kommer dit om inte personen innan går in i ett annat rum och väntar så man kan gå förbi.
Dom kommer verkligen skratta ihjäl sig åt hur japanerna bor... för då bor ändå vi fortfarande ganska stort i jämförelse med många andra. compactliving kan inte ens börja beskriva hur dom bor. I sverige om vi bor trångt så bygger vi upp förvaring på väggarna och andra smarta lösningar. I japan är väggarna gjorda av papper och det går hål direkt om man försöker spika i en spik för en tavla..
Jag kan verkligen inte förstå hur dom kan stå ut med att leva så här hela livet? Man måste vara väldigt rik för att kunna bo lite närmare svensk standard.
vi har tittat på hus i sverige och drömmer oss hem.

Johan är verkligen stressad och ledsen just nu. Han är borta i 12 timmar om dagen och hinner knappt slänga i sig kall middag och se nyheterna på tv innan han måste sova. Så vi hinner inte packa upp och fixa tillsammans utan det blir några kartonger om dagen som jag packar upp och sen går resten av dagen åt att blidka en arg och lite orolig trotsleo som verkligen inte borde vistas i rum fulla med lådor som kan kan dra upp all världens skit ur... stackars leo. :(
Jag glömmer bort att jag är gravid och försöker köra på som vanligt och sen håller jag på att dö av utmattning på kvällarna.
Jag och johan hinner ibland snäsa några arga saker till varandra mitt i frustrationen över flyttkaoset. Och det är allt familjeumgänge vi får.
Hoppas det kan få bli bra snart. Hoppas vi hinner packa upp allt i helgen när johan är ledig, hoppas leo börjar somna innan 11 på kvällen så vi orkar bara sätta oss och ta det lugnt en stund. Vi behöver få lite ordning på tumultet inombords också...