Tappa bort sitt barn...

Det är så hemskt att se små barn komma gående gråtandes i köpcentrena. Dom har tappat bort sina föräldrar och är helt förstörda. Ofta kommer föräldern gående efter barnet, kanske 10 meter bort och har upptäckt var han/hon är och är därför inte oroliga, men barnet är förstås panikslaget eftersom mamma och pappa är borta. Japanska föräldrar ropar inte efter sina barn. Dom går tyst bakom tills dom kommer ikapp, kanske för att inte ställa till med en scen? Kanske för att det är pinsamt att skrika efter barnet? Vad dom än har för anledning så blir jag förbannad. När man letar efter sitt barn eller ser sitt barn leta efter en så ropar man såklart.. "Här är jag! Kom hit!" eller någonting. Det är väl helt självklart!
I alla fall. Jag blir alltid så upprörd när jag hör i högtalarna om borttappade barn som står och väntar på sin förälder i informationen eller när jag ser dom gå runt förvirrade i butiken och inte en jävel tar sig an ungen för att det ska komma till rätta igen.
Om jag ser ett borttappat barn går jag fram och försöker hjälpa. Om han/hon blir rädd och inte vill att jag ska komma nära så följer jag efter för att se till att ingenting händer och försöker samtidigt få kontakt med en anställd på stället i fråga som kan ta med sig barnet till information eller liknande. Jag skiter i vad folk tycker om det. Man lämnar inte en 3åring vandrandes runt utan uppsikt, man agerar!

Det händer så lätt också. En sekund springer barnet iväg och när man springer efter så kan han ha rundat 3 hörn och försvunnit in bland hyllorna/genom dörrarna/in i hissen/upp för trappen/bland alla människor. Det är verkligen läskigt.
Det har hänt mig 2 gånger nu. En gång inne på H&M här i japan. Det var rea och sjukt mycket folk och jag var påväg till kassan. Leo får för sig att springa i förväg och gömma sig under något klädrack och jag tappar bort honom när han är några meter ifrån mig. Efter 30 sekunders panikletande så ser jag honom komma gående mellan banden vid kassan. Han har händerna som en tratt runt munnen och ropar: "Ropa! Ropa!"
Jag tycket att DET var läskigt nog.

Idag..
Vi åkte till Myouden, dit vi flyttar nu 25e februari. för att skriva kontrakt. När vi var klara gick vi för att äta lunch. Vi sitter inne på food courten när en mamma och en pojke parkerar en trehjuling utanför fönstret där vi sitter. Den har en anpanman figur på styret. En av Leos favoritfigurer. Han blir glad och börjar prata om den. Sen hasar han ner från sin stol och springer runt bordet och bort mellan stolar och bord runt hörnet. Johan reser sig upp och sätter ner sin mat och är inte särskilt stressad. Hur långt hinner en 2-åring på 10 extra sekunder tänker man ju? Jag sitter kvar eftersom jag ser att johan är påväg efter. Gravidmage och ätandes så tänker jag att han får jaga.
När johan kommer fram till hörnet där leo svängde tittar han på mig och visar att han inte ser leo. Jag ställer mig upp och börjar packa ihop sakerna för att kunna leta åt ett annat håll. När jag väl kommer ut från platsen där vi satt så ser jag att johan har gått runt ett annat hörn och tittat och kommit tillbaka, tittar på mig och säger att jag får skynda mig för leo är borta! BORTA! En hel food court där man inte kan se var han är, massa butiker med hyllor han kan sprungit in emellan. Rulltrappor, hissar, trappor, UTGÅNGEN! Vilket håll har han gått åt???!!!!
Jag säger åt johan att gå ut där vi kom in ifall att han sprungit ut på gatan. Själv springer jag runt bland dom närmaste matställena och frågar om dom sett leo. Sen börjar jag gå mot en informations desk för att säga att vi tappat bort honom så dom kan ropa ut det... Innan jag hinner fram (det har säkert bara gått 2 minuter, kanske 3 sen leo sprang iväg men det känns som en evighet och som att han ska ha kunnat hinna runt halva jorden på den tiden..) vänder jag mig om och ser johan komma in med leo i famnen. Ungen hade sprungit ut! För att titta på anpanman trehjulingen!!!!! Hur han fattade hur han skulle ta sig det vet jag inte men han visste precis.

Läskigaste sakerna som har hänt sen leo föddes:
- IDAG! Kände att hjärtat höll på att kramas sönder i bröstkorgen för att jag fick sån panik över alla tänkbara riktningar han kunnat ta sig och hur OMÖJLIGT det var att veta och att det BARA handlade om tur om man skulle stöta på honom.. särskilt eftersom det stod 4-5 mammor utanför utgången som måste ha sett leo men inte gjorde ett skit för att stoppa honom eller gå fram till honom eller någonting! Fast det är en väg precis utanför! Med andra ord kan man aldrig veta om någon tar sig an stackarn när han försvinner iväg på livsfarliga äventyr själv...

- I somras när leo låste ut mig! Han stod och grät innanför dörren i minst 15 minuter innan jag fick honom och ta sig till fönstret i sitt rum som jag är så innerligt tacksam att jag hade öppnat.. där kunde jag lyfta upp honom och hålla om honom genom gallret medan jag väntade på låssmeden i 30 minuter till...

- När han var 3 månader och jag vände mig bort från skötbordet (som hade väggar på båda sidorna) och han sprattlar sig av framåt. Jag fångade honom precis innan han slog i stengolvet i badrummet...

Jag funderar på hur många gånger man ska behöva gå igenom sådant i livet nu? Sen med 2 eller 3 barn? Fy.. man kanske ska spänna fast honom och aldrig släppa ner honom från vagnen när man är ute? Det blir nog mycket sånt nu. I alla fall när jag är ensam och höggravid...