Nu är det över (nästan)

På måndagern var leo lite piggare och febern var nere på 38.5. Däremot hade utslagen blivit värre. Dom har spritt sig upp i ansiktet igen och dom hade blivit alldeles lilaröda. Det såg lite ut som kallbrand och vi vill inte råka ignorera något som kanske är riktigt allvarligt. Vi googlade lite om följdsjukdomar till steptokocker och insåg att det var bäst att åka till ett riktigt sjukhus med en barnavdelning. Vi åkte en bra bit och fick vänta ganska mycket. Doktorerna var som vanligt ganska dåliga och opersonliga och osäkra. Dom hade ingen aning om vad det var och vill testa massa saker. Vi fick vänta igen, lite avskilt för att inte smitta någon med vår böldpest, och sen kom en sköterska och svabbade Leo i halsen några gånger. Han blev såklart inte glad. Sen fick vi gå ner och vänta på en hudläkare. Han tittade på Leo och sa att det troligtvis var streptokockerna och den höga febern som orsakade det och vi fick 2 mediciner utskrivna. Mer antibiotika och en salva.
Sen fick vi gå upp och vänta i svininfluensahörnan igen. Leo somnade i vagnen. Han var ledsen och trött och febrig och utslagen såg värre och värre ut. Dom spred sig under dagen och blev mörkare. Kanske stressrelaterat tänkte jag.
Efter bara 20 min så var vi tvugna att väcka honom för att gå in och ge blodprov.
Jag vet inte om det var pågrund av att vi hade jäklig otur (som med alla andra läkare vi har stött på) men de doktorer som kom in och petade och tittade och ojjade sig över leo var alla riktigt okänsliga. Dom förstod liksom inte att en liten 2åring som inte förstår vad dom säger kan känna sig lite otrygg. Om jag inte varit så jäkla rädd själv och osäker och orolig och förvirrad av allt jag inte förstod så skulle jag kanske kommit på att be dom att gå därifrån. Att beordra dom att bara den som skulle ta testerna fick vara där. Dom bad mig och johan gå ut medan dom skulle ta blodprovet. Va? Över min döda kropp. En sköterska lyfte upp Leo i famnen och höll honom hårt och Leo skrek "mamma, mamma!" och sträcker sig mot mig. Doktorerna och sköterskan sa åt mig att "det är för trångt och det är nålar och farligt" och massa annat skitsnack.
Jag får plats bra på pallen här sa jag. Dom försökte övertala mig (först beordrande, som att jag inte har ett val).
Jag sa att om jag inte får titta på så blir det inget blodprov. Jag tänker inte sitta utanför oh höra honom skrika efter oss.
Hur kan man ens föreslå det?
Sköterskan sa osäkert att hon skulle behöva sätta sig på honom och hålla i honom och det fattade jag väl att dom måste hålla i honom. Är japaner såna nördar att dom hellre lämnar sina barn ensamma med främlingar som "våldför" sig på dom än sitter och pratar lugnande och låter barnet se att man är kvar och att det inte är farligt? Till slut fick jag sätta mig på en pall en bit bort. Det var ju så farligt med nålarna...
Dom lindade in honom i en handduk så han inte kan röra ena armen och höll i den andra så hårt att utslagen blir lilasvarta. Hela armen blev mörk. Hela tiden skek Leo "mamma" och att "gör ont" och "kjamas!". Jag pratar lugnande och sa att det snart skulle vara över, att det inte var farligt och att vi skulle kramas snart. Dom tog 5 rör blod!!!! Det tog så lång tid och jag förundrad över att min vilja att lugna honom fick mig att inte börja gråta själv. Det är det hemskaste jag någonsin varit med om. Dom knippsade till slut fast ett drop när dom tömt honom på blod (så kändes det..) för att slippa göra om det ifall dom behöved ge medicin sen. Sen fick jag ta upp honom i famnen. Dom satte fast en påse innanför blöjan också för att ta kissprov. Vi fick sitta utanför och la Leo i vagnen och han somnade ganska fort, sen somnade johan. Det kom in doktorer och sköterskor några gånger och istället för att komma in försiktigt och fråga/säga saker så störtade dom in och mer eller mindre skrek så både johan och leo vaknade..
Emellanåt satt jag och grät lite. Efter en stund kom doktorn in med resultatet från ett test och sa att han hade höga värden av 2 saker som inte var bra. Dom ville lägga in honom på sjukhuset. Han skrev på latin de 2 sakerna dom trodde att det kanske kunde vara och vi sa att ja vi får väl stanna då. Sen gick han för att fixa med några papper. Under tiden googlade vi om de 2 diagnoserna. Det ena var mässling (som leo är vaccinerad mot), OM man får det i sverige så får man antibiotika och blir hemskickad för att bli frisk. Om något händer och det blir allvarligt får man ringa och kanske komma in igen. Det andra var inte ens smittsamt utan var en hudåkomma i samband med feber som man MÅSTE vänta ut och inte kan behandla...
När vi kom upp till rummet dom ville att vi skulle bo på (jag och leo medan johan måste jobba om dagarna) och fick informationen som innebar att leo inte fick lämna rummet ALLS och vi endast hade en toalett och jag inte skulle få någon mat där, så insåg vi att det inte var hållbart. Jag är 8 månader gravid. Behöver en dusch och mat och jag skulle inte kunna lämna leo ensam på rummet eller med främligar.. Så vi sa att vi ville åka hem. Eftersom det enda dom skulle göra ändå var att ge leo antibiotika drop 2 gånger om dagen. Dom petade in saker i leos näsa igen och halsen och leo började verkligen få nog av allting. Han var helt slut och bara grät och kurade ihop sig så fort någon var inne i rummet. Vi fick droppet och bestämde att komma tillbaka 2 gånger för det igen dagen efter. Förstår verkligen inte varför vi skulle stanna där. Jag ryser bara vid tanken på att vara instängd i det där skitiga mögliga gamla sunkrummet, som ett mentalsjukhus från en skräckfilm.

När vi kom hem var leos feber helt borta. Han somnade ganska snabbt men vaknade några gånger med mardrömmar. Första gången skrek han: "hajarna hajarna hajarna" och var helt okontaktbar och bara kastade sig fram och tillbaka. Tillslut tände jag lampan och han lyckades lugna sig lite.
När han sov satt jag och grät. Jag vågade inte visa för leo hur rädd jag var och jag förstår verkligen inte hur jag lyckades låta bli innan men jag är väldigt glad att jag kunde låta bli att gråta framför honom.

Dagen efter var leo ganska pigg. Ingen feber och han lekte lite på morgonen. Jag läste 2 böcker som jag sen också tog med och läste lite på sjukhuset. En om att gå till doktorn och en om att vara sjuk. Så fort vi kom till sjukhuset böjde han ner huvudet och blev knäpptyst. Vi fick vänta i det sunkiga rummet och sen kom det in 10 doktorer varav en tittade i halsen och öronen och lyssnade på hjärtat. Om den doktorn hade varit ensam och tagit det lite lugnt så hade leo nog inte reagerat så mycket. Men med 10 doktorer som stod runt honom och pratade om hur söt han var och annan skit över huvudet på honom så blev han helt livrädd så fort doktorn skulle ta i honom. Jag var så arg att jag verkligen var beredd att slå till någon. Det var som att dom kom för att titta på honom som att han var ett djur på zoo. Dagen innan hade jag tänkt att det kanske är bra för att dom lär sig och att det är någon slags läkarkadidater, men jag insåg att dom bara var där för att titta på den söta utlänningen med läskiga utslag..
Han fick dropp igen och när vi var ensamma försökte han slå med armen för att få bort det och drog i den och var jättearg. Det tog en timme.
Sen fick vi gå igen och jag orkade inte ta den krångliga vägen hem och tillbaka igen så jag spenderade dagen ganska nära. Det var outhärdligt tråkigt och jobbigt. Leo sov som tur var en stund men var större delen av tiden arg och frustrerad för att han inte fick komma ur vagnen och leka så mycket. Jag visste ju inte riktigt vad det var han hade och om det smittade eller kunde bli värre..
Vi fick dropp igen vid 3 tiden och sen åkte vi hem.

Idag när vi vaknade var leo pigg och märkbart friskare. Utslagen hade också bleknat lite grann. Han var på bra humör även när vi kom till sjukhuset och det var samma sköterskor som kom in i rummet och gav drop och fixade med bandaget. Han pratade lite med dom på japanska och verkade inte lika rädd.
Dagen innan hade dom sagt att dom skulle ta blodprov på leo igen och jag bad johan följa med för att hjälpa mig förklara att vi inte ville det för att det var onödigt.
Som tur var var det de 2 sköterskorna som leo kände igen som kom in och skulle göra det och när dom förklarade att dom ville kolla om han kanske inte behövde mer antibiotika och att han kunde sitta i vårat knä när dom gjorde det så gick vi med på det! Leo satt i johans knä och vi berättade att dom skulle sticka en nål i hans arm. Han la snällt upp armen på bordet själv och knöt näven när dom bad honom! Han var lugn och nyfiken och tittade när dom stack in nålen! När blodet började rinna så sa han aj och mamma en gång men han började inte gråta och det gick verkligen jättesnabbt! Sen var det över och det kändes jättebra!
Då blev jag ännu argare!!! Skitförbannad! För att dom på den andra avdelningen var tvugna att brotta ner en liten 2 åring och låta det "droppa" ut blod från handen låååångsamt! Iställer för att bara sätta in katetern för drop och sen ta alla dom där jäääääävla blodproven på det sätt som dom just gjort istället!
Jag blir så arg när jag tänker på det så jag kokar! Och jag blir arg för att jag lät dom göra det.. för att jag inte visste bättre. Inte förstod att man inte alls behöver göra så på en så liten människa...

Det visade sig iallafall att infektionen var borta och leo är frisk sånär som på utslagen. Vi fortsätter ge den medicinen här hemma och smörja in honom och sen ska vi tillbaka på tisdag så hudläkaren får titta på honom.
Självklart var doktorn tvungen att ge oss 2 nya möjliga diagnoser som kanske innebär men för livet (om dom stämmer).. Förhoppningsvis har hudläkarn rätt som han sa från start.. att utslagen bara var en reaktion på infektionen och att det kommer gå bort nu när han är frisk.

När vi flyttar nu i slutet av februari ska vi direkt leta rätt på den bästa barnkliniken med bra rykte, gärna med personal som kan engelska! Så vi kan känna oss lite tryggare nästa gång något sånt här händer.