Så var vi 4!

Sådär ja. Då var man tvåbarnsföräldrar. :)

Här gick man runt och inbillade sig att man visste hur det var att föda barn. "Äsch, det här har jag gjort förr" tänkte jag. Tji fick jag.
"Ring och kom in när du har 10 minuter mellan värkarna, för det kan gå snabbare andra gången" sa dom till mig.
8-9 någon gång på morgonen fick jag värkar. Det gjorde ganska ont och kom med 4-5 min mellanrum. Efter bara en timme var det 3 minuter emellan och jag blev mer och mer säker på att det måste vara på riktigt. Eftersom det varit så tätt trodde jag att jag bara inbillade mig och att jag var lite mesig och att det nog bara var förvärkar ändå. Men jag tyckte att det var rätt jobbigt att det kom hela tiden så jag ville åka in och kolla ändå.
När vi kom in så var jag 4cm öppen men dom sa att värkarna var så svaga att jag kunde åka hem och komma tillbaka när det blev värre.
Jag hade hela tiden 3 minuter mellan värkarna så även om dom var svaga så var det riktigt jobbigt och jag fick bara ungefär 2 minuters vila mellan varje.
Jag ville inte åka hem. Vi hade tagit med BB-väskan för säkerhets skull. Vi bestämde oss för att åka och äta god lunch ungefär 20 minuter bort med tåg. När vi kom till den stationen så hade jag bara 2 minuter emellan och tyckte att det gjorde mycket ondare och jag kunde inte ens tänka på att försöka äta så vi bestämde oss för att åka tillbaka.
Jag kände mig rätt uppgiven. Trodde inte att det var riktigt ännu eftersom det var så svaga värkar. Att jag nog skulle kunna få vänta någon dag. Funderade på hur jag skulle överleva en hel dag med 2 minuter emellan värkarna..
Vi kom in igen vid 13-tiden och 16.36 var Frank ute.
Det var tufft att konstant ha så täta värkar och jag undrade ett tag hur jag skulle orka utan bedövning.. men det gick. Och i efterhand så tycker jag ändå att det var en bättre förlossning än Leos.

Frank har visat sig vara en ännu lättare bebis än leo (trodde inte det var möjligt). Det kanske beror på att man har gjort det en gång förr också, men det känns så lyxigt. Vi försöker njuta av varje sekund. I väntan på att det ska slå bakut. Kanske lite kikhosta eller 3månaderskolik eller något annat otrevligt?

Leo är världens finaste storebror. Han klappar honom på magen och säger: "så så" när lillebror gråter. Han stoppar in nappen när lillebror tappar den. Han kör vagnen och klappar snällt på huvudet. Och sen kastar han en gossetiger i ansiktet på honom. ;P

Idag fick han hålla i lillebror en stund. Sen ville han bära, då höll lillebror hårt i leos krage och det gillade han inte så mycket, så då fick vi bära.

Det har bara gått 6 dagar. Jag känner mig så återställd så jag är ute och håller igång hela dagarna. Vi har så mycket måsten med paperwork och för lite bebiskläder och allt möjligt. Trodde att vi var helt förberedda men det var vi visst inte. ;)
På kvällarna är jag rätt slut. Johan också. Jag hoppas att allt blir lite skönare när det lugnat ner sig och Eva åkt hem och man kan gå tillbaka till gamla rutiner. Leo har tex glömt bort att han har ett eget rum. Han kallar det Farmors rum. Och innan hon kom så var det Linda och Henriks rum. Och han vill bara somna i våran säng. Men vi får inte plats 4 personer i en 160 säng. Det funkar dock bra att bära in honom till farmor och lägga honom i sin egen säng när han somnat. Och när han vaknar på nätterna så kommer han inte in till oss utan det går bra att somna om med farmor.
Världens bästa farmor. Leo är helt kär. Jag trodde att han skulle vara lite mammig när vi kom hem med en bebis. Men leo ignorerar både mig och johan nästan hela tiden. Det är bara farmor som gäller.

Vi får se hur det blir när hon har åkt hem. Då kanske det blir mer uppmärksamhetskrångel. Men å andra sidan så är frank universums lättaste bebis (än så länge, ta i trä) och kräver bara 10 min var annan timme då jag ammar. Och då kan jag ändå prata och leka med leo samtidigt om han vill så jag tror inte att han ska behöva känna sig övergiven. ;)

Nu ska vi gå ut i solen! 21 grader. Dags för lite lekparkslek.
Livet känns ändå underbart, trots motgångar i det japanska samhället.